I måndags åkte jag Kalle, Martin och Micke ut till sörskog och körde skare och det var riktigt fint. Tyvärr lyckades jag med konststycket att vurpa långt inne i skogen så axeln gick ur led för 5:e gången. Och eftersom jag kör min rehab regelbundet så är det omöjligt att få tillbaka den på plats. När det här sker så vet jag att jag måste ta mig till akuten snabbt.
Som tur var så var det en skoterled nära där jag ramlade, som gick ner till en bilväg så det gick relativt smidigt och komma till akuten med tanke på hur det hade kunnat vara. Stort tack till Kalle, Martin och Micke som hjälpte mig. Väl på akuten var det flera som fick hjälpa till att dra axeln i led. Smärtan är obeskrivlig i det här läget. Jag kände mig vid medvetande fast jag var sövd. Jag kommer ihåg hur jag skrek i sömnen. Sedan vaknade jag upp igen och då hade dom inte lyckats få dit den än.
Omgång två måste dom ha tryckt i mig nåt starkare för då slocknade jag på måmangen. När jag sedan vaknade upp var axeln på plats. Nackdelen när jag får morfin är att jag mår fruktansvärt dåligt av det. Jag spyr regelbundet i flera timmar efteråt. Så även den här gången.
Efter en sånhär urladdningen så är det inte svårt att uppskatta när man mår bra igen. Det är synd att jag missar 5-milen men sånt är livet.
Den här säsongen har varit både upp och ner. Det jag är glad för är att jag lyckades bäst på den viktigaste tävlingen. 13:e på SM är inte fy skam i det startfält som det var. Det kommer jag minnas mest av den här säsongen.
Det här var min sista tävlingssäsong. Jag kommer fortsätta träna och utöva fler sporter som jag tycker är roligt. Men tävling på elitnivå kräver att man lägger ner enormt mycket tid och det har jag gjort i så många år nu och nu vill jag ha nya mål i livet. Jag vet inte till 100 procent än vad jag kommer göra framöver men jag jobbar på att lösa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar