Nu är det två dagar sen Vasaloppet 2014 gick och alla tankar och upplevelser under loppet har börjat sjunka in. Måste säga att Vasaloppet är en riktigt häftig tävling och otroligt kul att uppleva som åkare. Men det är tur att den inte är mer än en gång per år eftersom det är den tävling man är mest nervös för också. Nervositeten smyger sig ofta på tidigare än vanligt och man märker verkligen att det är ett stort lopp. För mig handlar det ofta om tre saker som är viktiga och som jag alltid oroar mig för när det gäller Vasaloppet:
- Starten, viktigt att komma iväg bra och inte få nåt stavbrott eller dylikt.
- Skidorna, viktigt att de hänger med bra gentemot övriga åkare.
- Distansen, längsta distansen på hela året där mycket hinner hända.
Jag bestämde mig dagen innan för att staka loppet och bara det är en stor utmaning för mig. Har aldrig tidigare (vad jag kan minnas) stakat ett lopp. Att göra det första gången på Vasaloppet tycker jag är modigt och kanske lite av en chansning. Har egentligen stakat väldigt lite nu i vinter och den mesta stakträningen för mig bedrivs under sommarhalvåret. Dock så tycker jag att det har känts bra på långloppen i stakningen och det var den känslan jag hoppades även skulle infinna sig i detta lopp. Det skönaste med beslutet att staka var att jag slapp vara orolig för fästet och kunde helt koppla bort det.
Starten gick och jag kom iväg rätt bra och kände att jag var med bättre än förra året. Första backen gick lättare än vad jag trodde att det var skönt att känna på toppen. Men det var först efter Smågan som jag kom om tätgruppen som var rätt så stor. Det gick inte speciellt fort i klungan och man låg med utan problem.
Några mil senare i loppet hände en sak som var en riktig mardröm. Tror det var strax innan Risberg som nån trampade på min truga och då släppte handtaget från staven. Där stod jag med blanka skidor med en stav i ena handen och en kork i den andra. Hann tänka att "Det är f-an inte sant, ska det sluta såhär nu när man ligger bra med i Vasaloppet".
Vände och ploppa i staven i handtaget igen och fick slita rejält för att komma ikapp klungan igen. Tog uppskattningsvis 5 km innan jag kunde ansluta igen. Den händelsen upprepade en gång till innan jag fick nya stavar men då tappade jag inte lika mycket. Problemet med de nya stavarna som jag fick var att jag fick en OneWay stav med deras minsta truga på. Kände direkt att de gick ner i backen och att jag tappade kraft i stakningen.
Hängde iallafall med klungan till lundbäcksbacken strax innan Oxberg innan det var ridå ner. Mellan Oxberg och en bit efter Hökberg hade jag en riktig svacka där jag knappt trodde att jag skulle ta mig i mål. Hann tyvärr tappa många placeringar innan jag vakna till liv igen. I mål kom jag som 95:a och en placering bättre än ifjol. Eftersom jag hade det här strulet kan jag tyvärr inte känna mig helt nöjd. Tycker den fysiska prestationen var värd en bättre placering än vad jag blev. Men samtidigt är jag hellre med i täten och får lite strul än som ifjol där jag tappade sjukt mycket i starten och kom igång först efter Oxberg. Det som jag är mest glad för är att jag bröt en barriär och stakade loppet. Det var väldigt lärorikt och det är garanterat bra att ha med sig i bagaget inför kommande långlopp.
Placering: 95:a
Skidor: Fischer speedmax märkta 902/28
Struktur: Egenslipade skidor med strukturen lj025
Handstruktur: sned grov med en 2:a rak över.
Glidvalla: Briko Maplus rakt igenom (Medbase- BP1- HP3violet- HP3red- FP4 HotSM med spray.
Fästvalla: Vad är det?? :)
STORT TACK till alla som hjälp till under loppet med vallning, lagning mm. Är väldigt tacksam. Tack även till Briko Maplus vallaguru för hjälp med ett par skidor.
