Ställer in tävlingssäsongen

Nu var det länge sedan jag bloggade och det kanske är dags för en lägesrapport.

Under den senaste tiden har jag funderat mycket på vad jag vill göra i framtiden. Det snurrar väldigt många tankar i skallen och olika scenarion om hur jag vill att framtiden ska se ut. Jag har bara halva nästa termin kvar av min utbildning som jag pluggar och tankar angående civilkarriären har varit mer aktuella än någonsin. Det som jag mest tänker på är huruvida skidorna ska läggas på hyllan eller ej.

Tycker jag hade en bra säsong ifjol där jag var nöjd med flertalet av resultaten som jag presterade. Men när den här säsongen drog igång vecka 17 kände jag att jag behövde en längre viloperiod för att få tillräckligt med motivation för att börja barmarksträningen. Jag valde att jobba mycket i somras och fick egentligen mer mersmak att fortsätta med det snarare än att träna fem timmar om dagen.

Man ska komma ihåg att det krävs väldigt mycket för att bli en bra skidåkare. Framförallt krävs det att man lägger ner otroligt mycket tid och målmedveten träning. Det har jag gjort ända sedan jag började på skidgymnasiet och överlag har det gett mig en bra utveckling. Men för att jag tycker att det ska vara värt att satsa vidare hade jag velat vara några nivåer vassare.

Egentligen ser jag inga konstigheter med att trappa ner på elitsatsningen och fokusera på civilkarriären eftersom det finns så mycket annat som intresserar mig. I det läge som jag befinner mig i nu känns det som att den rätta prioriteringen ligger i att försöka skaffa ett bra jobb snarare än att fortsätta att elitsatsa.

Jag har valt att avstå från att alla tävlingarna i vinter. Om det kallas time out eller om det är så att jag gjort min sista säsong som elitaktiv skidåkare vet jag först om några månader. Bitvis tycker jag att det känns helkonstigt men samtidigt är det skönt att slippa fokusera hela tiden på träning och tävling.

Jag motiverar en civilkarriär före skidåkning på dessa punkter:

1: Hade den ekonomiska biten varit bättre för skidåkare överlag hade jag nog fått bättre motivation till att träna. Många gånger kan man som skidåkare känna om det är värt att träna så mycket som man gör när de ekonomiska ersättningarna bara är kaffepengar. Det är väldigt få skidåkare i världen som har det gott ställt rent ekonomiskt. Jag längtar efter att jag får fasta månatliga inkomster att förvalta.

2: Någonstans har jag försökt att väga in hur bra jag kan bli om jag fortsätter. Jag vill tro att jag har potential att i bästa fall få komma ut och åka världscupen som landslagsåkare eller i nationellt fält. Och det är i bästa fall, chansen är fortfarande stor att jag kanske fortsätter att harva runt bland 15-25 bästa på Sverigecuperna. Då tycker jag att det är viktigare att komma ut i jobbvärlden och utvecklas där.

3: Förut har jag nästintill alltid satt skidåkningen först och tränat väldigt målmedvetet sedan jag började på skidgymnasium. Jag har alltid varit seriös med träningen och nu börjar jag känna sug att testa på något annat. Jag har massor med idéer om jobb som jag skulle vilja hålla på med. Det är väl bland annat de punkterna som väger tungt just nu.

Tilläggas bör att jag är grymt nöjd med det som jag har presterat som skidåkare. Förutom resultaten har skidåkningen givit mycket tillbaka i form av att jag varit på många nya ställen som jag aldrig skulle vara på annars, både nationellt som internationellt. Men framförallt har jag träffat grymt mycket människor. Det känns nästan som alla skidåkare känner varandra. Det råder en bra gemenskap ute på träningar och tävlingar.