Älskad och saknad. RIP

Gårdagen (Onsdag) var den sorgligaste dagen som jag har upplevt hittills. Dagen började bra då jag hade planerad vilodag och så var det även på o-ringen. Jag och far åkte upp till Harge för att koppla av och åka lite båt. Lagom tills vi kom fram fick vi ett sorgligt samtal från farmor. Farfars hjärta hade slutat slagit. Mer detaljerat än så behöver jag inte gå in på. Men jag kan säga att jag vart och är helt förkrossad. Sorgen som jag bär på känns oändlig. Vi hade så mycket gemensamt och han var otroligt viktig för mig. Han älskade idrott lika mycket som jag gör. Han var engagerad i mitt idrottande. Vi pratade mycket om skidor, träning och sport i allmänhet. Vi hade aldrig tråkigt tillsammans. Farfar har en bakgrund som idrottare även han. Han började sent och skidåkning, bandy, orientering var några av hans favoritsporter som han utövade. Han var och kollade på mig nästan jämt om tävlingarna låg inom rimliga avstånd.

Dagens etapp var det tänkt att farfar skulle hjälpa till som funktionär. Han skulle stå som parkeringsvisare vilket han berättat för mig någon vecka tidigare. Han älskade verkligen orientering. Efter gårdagen som jag utan tvivel kan medge att det varit den största motgången i mitt liv bestämde jag mig för att ställa upp på etappen. Jag vet att han ville att jag skulle springa. Jag kände direkt att loppet skulle bli viktigt att försöka prestera bra på som en snygg gest mot farfar. Under natten sov jag inte många timmar då jag låg och tänkte på han hela tiden. Man kan tycka att uppladdningen inte var den bästa men jag kände att han ville jag skulle springa. Jag kände att jag var tvungen att nå pallen för att vara nöjd. Farfar hade aldrig några prestationskrav på mig. Han var glad oavsett hur jag åkt. Men för mig var det viktigt att prestera bra. Men jag visste att det skulle bli svårt att vara topp 3 då det är ett 30 tal duktiga orienterare som springer. Tidigare etapper hade jag inte orienterat bra. Men nu var det masstart och jag kände att chansen ändå fanns och att jag skulle kriga järnet för det.

När vi närmade oss tävlingsplatsen och jag såg parkeringsvakterna var det mycket känslor. Jag lät bara tårarna rinna som det även gjort största delen av gårdagen. Jag försökte hålla masken och sa inget till nån innan start. Men de som såg mig fattade nog att nåt inte stämde. Starten gick och jag fick en bra start. Från startskottet blev jag enormt fokuserad. Men det är klart att tankarna slog över några gånger. I början var det ett koppel av orienterare som låg på rad. Efter halva banan drogs tempot upp och jag bet i och plötsligt var vi bara 5 kvar. Vi låg tillsammans och mot slutet sökte jag position och krigade. Över mållinjen lyckades jag kriga till mig en 3:e plats. Det kändes som det var upplagt att jag skulle komma topp 3. Jag är otroligt nöjd med det och farfar skulle vara ännu gladare. Nu fick han följa mitt lopp uppifrån med överblick över hela banan. Det var otroligt viktigt för mig det här. Jag sprang för farfar idag och det kändes som han följde mig.

Efter målgång. Lättad att det gick vägen och jag lyckades. Men sorgen övervinner glädjen.

Tack för allt. Du är älskad och saknad. Jag kommer aldrig glömma dig.

RIP
Rolf Karlsson
1934-2010